Oncopeptides nu och då - intervju med Jakob Lindberg
Programledare Jonathan Furelid samtalar med Jakob Lindberg — tidigare vd och chief science officer, och idag vetenskaplig rådgivare på Oncopeptides. Jakob har följt och lett stora delar av bolagets resa sedan 2011. Hur ser han på Oncopeptides position i ett snabbt föränderligt myelomlandskap? Vad driver hans övertygelse om PDC-plattformens potential vid glioblastom? Och vad hoppas han att bolaget har bevisat om tre år?
Host Jonathan Furelid talks to Jakob Lindberg — former CEO and Chief Science Officer, and today Scientific Advisor at Oncopeptides. Jakob has followed and led much of the company's journey since 2011. How does he view Oncopeptides' position in a rapidly changing myeloma landscape? What drives his conviction in the PDC platform's potential in glioblastoma? And what does he hope the company will have proven in three years?
Programledare (Jonathan Furelid): Idag har jag bjudit in Jakob Lindberg till podden. Jakob har följt och lett stora delar av Oncopeptides resa — tidigare som chief science officer och vd, och idag som vetenskaplig rådgivare. Vad har han lärt sig längs vägen? Hur ser han på Oncopeptides position idag? Och vad anser han är avgörande för bolagets framgång framåt? Det är några av frågorna vi tar upp idag. Välkommen till Oncopeptalks, Jakob Lindberg.
Jakob Lindberg: Tackar. Hur är läget med dig?
Programledare (Jonathan Furelid): Jo men det är bra. Det känns ganska bra faktiskt — både i bolaget och den verksamheten vi bedriver. Men det har ju varit en jobbig resa. Jag tänkte — för de som inte har hört om dig förut — kan du ge en kort introduktion av dig själv?
Jakob Lindberg: Jag heter Jakob Lindberg, lite drygt 50 år. Jag är läkare i botten. Har jobbat i gränslandet mellan forskning och utveckling, och hur den finansieras på olika sätt — dels på bolagssidan som vd inom analytisk kemi, dels inom Investorsfären eller Wallenbergsfären, hur de har finansierat icke-noterade bolag vad gäller livsvetenskaper, allt ifrån läkemedel till medicinteknik till apoteksrörelse. Och sen naturligtvis tog jag mig an Oncopeptides för 15 år sedan och började som vd. Men i botten — mitt hjärta är på forsknings- och utvecklingssidan. Det är det jag tycker om. Forskning och utveckling handlar både om det rent vetenskapliga, men också hur vi applicerar det för att hjälpa människor. Och där uppstår en utmaning som jag tycker om: hur översätter vi det vetenskapliga till nytta?
Programledare (Jonathan Furelid): Och du tog dig an bolaget 2011. Kan du förklara lite vad bolaget befann sig i då?
Jakob Lindberg: Då hade bolaget egentligen en upptäckt från Uppsala universitet och Karolinska institutet som handlade om att man hade förbättrat en cytostatisk klass som kallas för alkylerare. Jag tyckte den där datan var jätteintressant. En stor del av de framsteg vi gör i sjukvården handlar om att förbättra saker vi redan gör — Electas strålkniv förbättrar hur vi bestrålar en tumör, kirurgiska robotar förbättrar hur vi opererar prostatacancer. Att förbättra cytostatika är jätteviktigt för patienterna, och här såg jag en chans att göra det. Då var vi bara två personer i ett litet rum på Karolinska institutet, utan pengar, men med en god vetenskaplig grund. Första uppgiften var att sätta en plan och sen finansiera den — vilket tog de första tio månaderna ungefär.
Programledare (Jonathan Furelid): Var det finansieringen som var huvuduppgiften för dig initialt?
Jakob Lindberg: Ja, fast finansiera vad — det blir frågan. Då måste du översätta det vetenskapliga till något som potentiellt kan vara till nytta för patienten. Så ska du säga att den här nyttan vill jag undersöka, och sen gå ut och söka pengar för det. Det första steget är att göra en vetenskaplig bedömning: vad ska vi göra med den här uppfinningen, finns det någon applikation som är värd namnet? När vi har formulerat den planen kan man gå ut och finansiera det. Men vad jag försöker säga är att du måste först göra planen — den måste vara förankrad i verklig vetenskaplig data, den kan inte bara vara ett påhitt.
Programledare (Jonathan Furelid): Vad förändrade du då när du gick in? Bolaget startade någonstans 2000 och du gick in 2011.
Jakob Lindberg: Det är ett ganska svårt steg — att hitta en applikation, att tänka patientnytta. Det är väldigt lätt att de här små bolagen hamnar i spiraler där man bara bedriver vetenskap för vetenskapens skull. Det är inget fel med det ur ett vetenskapligt perspektiv, men ur ett företagsbyggande perspektiv kan man inte hålla på så. Jag tror att bolaget hade hamnat i den spiralen — man hade gjort väldigt mycket djurförsök och annat, och gjort vissa saker rätt men också blivit lite för navelskådande. Lite för inåtvända istället för att fråga sig: kan den här uppfinningen hjälpa patienter, och hur skulle det se ut? Det var egentligen min uppgift. Det här är inte ovanligt — det är en jättevanlig position för läkemedels- och bioteknikbolag att hamna i.
Programledare (Jonathan Furelid): Då får jag spola fram ungefär tio år, till att ni får ett accelerated approval av FDA i USA baserat på fas 2-studien Horizon. Det är inte ett fullt godkännande, men det är en enorm milstolpe för bolaget. Hur känns det i den stunden?
Jakob Lindberg: Det känns jättebra. Jag var på väg ut ur bolaget — när vi lämnade in vår ansökan i USA, sista juni 2020, avgick jag som vd och blev chief science officer. Jag kände mig ganska färdig. Det kändes som en framgång, allting var ganska bra. En amerikansk vd kom in för att bygga den kommersiella organisationen. Jag är inte särskilt intresserad av det kommersiella personligt — det vetenskapliga är där mitt hjärta är. Så godkännandet tidigt 2021 kändes fantastiskt. Men organisationen höll på att springa iväg åt ett annat håll, och jag var mest en antik möbel i ett hörn. Men jag trivdes okej med det.
Programledare (Jonathan Furelid): Och från det i december 2021 händer ytterligare en sak.
Jakob Lindberg: Ja — vi tar tillbaka vår produkt. Jag är på väg ut, ska i princip lämna bolaget sommaren 2021. Vi får ett väldigt knepigt resultat i slutet av maj 2021, och jag är i rummet när det presenteras. Jag tittar direkt på det och säger: vad fasen är det här? Det var ett otroligt vetenskapligt, superintressant resultat.
Programledare (Jonathan Furelid): Vad var det?
Jakob Lindberg: Det handlade om Ocean-studien — fas 3-studien. Vi ser att i den subgrupp som kallas för äldre patienter, de som inte tål intensiv behandling, ser vi en statistiskt signifikant survival-fördel. Men sen i den totala populationen ser vi ingenting. Och det är ju märkligt. Och det leder till att FDA drar tillbaka godkännandet. Men jag ser direkt att det finns vetenskapliga skäl som förklarar det. Det handlar inte om vårt läkemedel — det här är något fel i studiedesignen. Det var massa personer som av politiska skäl inte ville erkänna det, men jag kunde inte driva den rollen om jag satt i ledningsgruppen. Så jag säger upp mig och jobbar bara som vetenskaplig rådgivare i våra forskningsprojekt. Direkt skriver jag tillsammans med Per Sjöberg, enhetschef på Läkemedelsverket, en presentation och ett memorandum till Europeiska läkemedelsverket, Svenska läkemedelsverket och så vidare. Den processen pågår fortfarande, om jag ska vara helt ärlig. Jag är hela tiden bara driven av det vetenskapliga — även om det ser hattigt ut är det en väldigt konsekvent linje. Så länge det är vetenskap är jag gärna med. Och det kommersiella får någon annan att fixa.
Programledare (Jonathan Furelid): Hur ser ditt arbete rent praktiskt ut idag som scientific advisor?
Jakob Lindberg: Vi har haft två ben på forsknings- och utvecklingssidan: dels plattformen Spike som jobbar med inflammation, dels att jobba vidare med PDC-plattformen — alltså det som Pepaxti är produkten av i Europa. Vi har gjort massor av försök i labbet, provrör och djurförsök, med båda. Jag har varit med i diskussionerna om vilka försök vi ska göra och vad vi drar för slutsatser. Vi har nu prioriterat upp PDC-plattformen för hjärntumörer. Rent praktiskt har jag varit med och utformat allt från experimentserier i labbet till dokument till myndigheten, till presentationer för externa läkare, till det kliniska studieprotokollet. Mycket bröd-och-vattenarbete, men jag gillar att stå i maskinrummet och ha skit i händerna.
Programledare (Jonathan Furelid): Var befinner ni er idag, och hur ser du på det? Det är ett landskap — om vi pratar om myelom — som förändras rätt snabbt med immunoterapier och nya behandlingsmetoder, och Pepaxti är godkänt i Europa. Var passar ni in idag?
Jakob Lindberg: Vi passar väldigt bra in. Det här är paradoxen som många missar. Myelom är tyvärr fortfarande en obotlig cancersjukdom där i princip alla patienter dör av sin cancer. Det betyder paradoxalt nog att i takt med att vi introducerar nya behandlingar som förlänger livet på myelompatienter — men de fortfarande dör i myelom — ökar det medicinska behovet av nya behandlingar. Det sättet att tänka på det är att tänka på marknadsandelar: myelom har döden 80 procents marknadsandel och produkter 20 procents marknadsandel. Och när vi introducerar nya produkter konkurrerar vi — vi tar marknadsandel av döden. Det vill säga att marknaden växer. Paradoxalt nog, därför att vi inte botar tumörformen. Pepaxis marknad med alla de nya introducerade läkemedlen är en växande marknad, där vi kommer att ha fler patienter som har gått igenom allting men som kanske fortfarande behöver ett behandlingsalternativ. Och de kommer vara väldigt multiresistenta — vilket är precis den del av sjukdomen där Pepaxti kan göra mest nytta, det vill säga att vi kringgår befintliga resistensmekanismer. Pepaxti har aldrig varit relevant i första och andra behandlingslinjen — det är stenhård kamp där. Det är the long tail, den långa svansen av patienter som behöver behandling därefter, som är Pepaxis hemmaplan. Och bolaget gör helt rätt som nu utökar indikationen i Europa baserat på OCEAN-studien — man har precis lämnat in ansökan och hoppas få det utökade godkännandet tidigt nästa år. Det tror jag är helt rätt.
Programledare (Jonathan Furelid): Om vi tittar på strategiska överväganden framåt för bolaget — vad anser du vara de viktigaste?
Jakob Lindberg: Det första är naturligtvis att få ökad volym i Europaorganisationen så att vi får upp försäljningsvolymerna. Nu ligger vi på ungefär 100 miljoner i årsomsättning med 91 procents tillväxt från ett år till nästa. Jag hoppas att vi kan upprepa ungefärligt det i år — observera att jag sitter inte på data och inte i ledningsgruppen, men att vi kan fortsätta den här tillväxtresan. Någonstans så kommer vi väldigt nära att den kommersiella delen är självbärande. Det utökade Europagodkännandet är en viktig pusselbit. Det andra är att som bioteknikbolag måste man bedriva forskning och utveckling på den kliniska sidan — du kan inte bara hålla på med djurförsök. Hjärntumörprogrammet lyfter nu. Vi har fått etiskt godkännande och protokollen har godkänts i Norge, och att vi kan bygga vidare på det under 2027. Den första studien bedrivs under 2026, och sen att vi kan fortsätta med nya studier. Det ser så hoppfullt ut med data.
Programledare (Jonathan Furelid): Vad är det som gör att du känner hopp kring glioblastom, givet att det är en indikation med så många misslyckade försök?
Jakob Lindberg: Det enda läkemedlet som har gjort en skillnad för glioblastompatienter är ett alkylerande läkemedel — temosolamid. That's it. Vi har ett alkylerande läkemedel. Därtill går temosolamid över blod-hjärnbarriären med ungefär 30 procents biotillgänglighet — alltså bara 30 procent av mängden läkemedel du tar når hjärnan. Vi tror att vi har 100 procents biotillgänglighet, men det har vi inte mätt i människor, bara i djur. Det är det vi ska verifiera nu. Och dessutom är temosolamid väldigt känsligt för resistensmekanismen MGMT — och det är vi inte. Vi går helt runt den. Det är en kyrkogård med misslyckade projekt, men det medicinska behovet är oerhört stort. Hade jag suttit på all den här datan för 15 år sedan hade det varit jämnt race om det skulle vara myelom eller glioblastom jag hade gått på först.
Programledare (Jonathan Furelid): Om vi blickar framåt — vad hoppas du att Oncopeptides har bevisat om tre år?
Jakob Lindberg: Tre saker. Jag hoppas att vi har fortsatt att växa vår produkt i Europa för myelompatienter — att vi har en hyggligt lönsam kommersiell produkt på Europabasis med Pepaxti. Jag hoppas att våra tidiga data på hjärntumörsidan ser väldigt positiva ut — vi kommer inte ha färdiga fas 3-data om tre år, men att vi har det som kallas effektsignaldata, att man ser att vi gör skillnad. Och sen hoppas jag att bilden av vad som hände sommaren 2021 — OCEAN-studien — klarna, och att folk inser att det var en canary in the coal mine. Att vi gjorde en viktig vetenskaplig upptäckt som är avgörande för hur vi ska behandla äldre myelompatienter. Inte bara med vårt läkemedel, utan också synen på hur vi ska behandla dem. Uppnår vi det är vi på en bra plats.
Programledare (Jonathan Furelid): Tack så mycket, Jakob Lindberg.
Jakob Lindberg: Tack så hemskt mycket.
Host (Jonathan Furelid): Today I have invited Jakob Lindberg to the podcast. Jakob has followed and led much of Oncopeptides' journey — formerly as Chief Science Officer and CEO, and today as Scientific Advisor. What has he learned along the way? How does he view Oncopeptides' position today? And what does he consider decisive for the company's success going forward? Those are some of the questions we address today. Welcome to Oncopeptalks, Jakob Lindberg.
Jakob Lindberg: Thank you. How are you doing?
Host (Jonathan Furelid): Things are good, actually quite good — both in the company and in what we are doing. But it has been a tough journey. For those who haven't heard about you before — could you give a brief introduction?
Jakob Lindberg: My name is Jakob Lindberg, just over 50. I am a physician by training. I have worked at the intersection of research and development, and how that is financed — on the company side as CEO within analytical chemistry, within the Investor/Wallenberg sphere and how they have financed unlisted life science companies, from pharmaceuticals to medtech to pharmacy retail. And then naturally I took on Oncopeptides 15 years ago and started as CEO. But at heart, my passion is on the research and development side. R&D is about both the pure science and how we apply it to help people. That is the challenge I enjoy: how do we translate the scientific into benefit?
Host (Jonathan Furelid): And you joined the company in 2011. Can you describe where the company was at that point?
Jakob Lindberg: At that point the company had a discovery from Uppsala University and the Karolinska Institute about an improvement to a class of cytotoxic drugs called alkylating agents. I found that data very interesting. A large part of the progress we make in healthcare is about improving what we already do — Elekta's radiosurgery improves how we irradiate tumours, surgical robots improve how we operate on prostate cancer. Improving cytotoxic drugs is hugely important for patients, and I saw an opportunity there. At that point we were just two people in a small room at the Karolinska Institute with no money but a solid scientific foundation. The first task was both to set a plan and then to finance it — which took roughly the first ten months.
Host (Jonathan Furelid): Was financing the primary task for you initially?
Jakob Lindberg: Yes, but finance what — that is the question. You have to translate the science into something that can potentially benefit patients. Then you articulate what benefit you want to investigate, and go out and raise money for it. The first step is a scientific assessment: what do we do with this invention, is there an application worth the name? Once you have formulated the plan you can go and finance it. What I am trying to say is that you have to make the plan first — it has to be grounded in real scientific data, it cannot just be invented.
Host (Jonathan Furelid): What did you change when you joined? The company had started around 2000 and you came in in 2011.
Jakob Lindberg: Finding an application — thinking about patient benefit — is quite a difficult step. It is very easy for small companies to end up in spirals where they just pursue science for science's sake. There is nothing wrong with that from a scientific perspective, but from a company-building perspective you cannot operate that way. I believe the company had ended up in that spiral — doing a lot of animal studies and other work, getting some things right but also becoming a bit navel-gazing. Too inward-looking rather than asking: can this invention help patients, and what would that look like? That was essentially my task. It is a very common position for pharma and biotech companies to find themselves in.
Host (Jonathan Furelid): Fast-forwarding roughly ten years — you receive an accelerated approval from the FDA in the US based on the Phase 2 HORIZON study. It is not a full approval, but it is an enormous milestone. How does it feel in that moment?
Jakob Lindberg: It feels fantastic. I was on my way out of the company — when we submitted our application in the US at the end of June 2020, I stepped down as CEO and became Chief Science Officer. I felt fairly done. It felt like a success, everything was going well. An American CEO came in to build the commercial organisation. I am not particularly interested in the commercial side personally — the science is where my heart is. So the approval in early 2021 felt wonderful. But the organisation was heading off in a different direction, and I was mostly an antique piece of furniture in a corner. I was OK with that.
Host (Jonathan Furelid): And then in December 2021 something further happens.
Jakob Lindberg: Yes — we withdraw our product from the US. I am on my way out, about to leave the company in the summer of 2021. We get a very difficult result at the end of May 2021, and I am in the room when it is presented. I look straight at it and say: what on earth is this? It was an incredibly scientifically interesting and surprising result.
Host (Jonathan Furelid): What was it?
Jakob Lindberg: It concerned the OCEAN study — the Phase 3 trial. We see that in the subgroup called older patients, those who cannot tolerate intensive treatment, there is a statistically significant survival benefit. But in the total population we see nothing. And that is peculiar. It leads to the FDA withdrawing the approval. But I immediately see that there are scientific reasons explaining this — it is not about our drug, something is wrong in the study design. There were people who for political reasons did not want to acknowledge that. But I could not drive that position from within the management team, so I resign and work purely as a scientific advisor in our research projects. Together with Per Sjöberg, head of unit at the Swedish Medical Products Agency, I immediately write a presentation and a memorandum to the European Medicines Agency, the Swedish MPA and others. That process is still ongoing, to be completely honest. I am driven entirely by the science — even if it looks erratic, it is actually a very consistent line. As long as it is science, I am happy to be involved. The commercial side is for someone else to handle.
Host (Jonathan Furelid): What does your work look like in practice today as Scientific Advisor?
Jakob Lindberg: We have had two pillars on the R&D side: the Spike platform working with inflammation, and continuing to develop the PDC platform — the platform that Pepaxti is derived from. We have done a lot of lab work, test tubes and animal studies, with both. I have been part of the discussions about which experiments to run and what conclusions to draw. We have now prioritised the PDC platform for brain tumours. In practice I have been involved in everything from designing experimental series in the lab to regulatory documents, to presentations for external physicians, to writing the clinical study protocol. A lot of bread-and-butter work, but I enjoy being in the engine room with my hands in the machinery.
Host (Jonathan Furelid): Where does the company stand today, and how do you view it? The landscape — if we talk about myeloma — is changing fairly quickly with immunotherapies and new treatment modalities, and Pepaxti is approved in Europe. Where do you fit in today?
Jakob Lindberg: We fit in very well. This is the paradox that many miss. Myeloma is unfortunately still an incurable cancer where virtually all patients die of their disease. That means, paradoxically, that as we introduce new treatments that extend the lives of myeloma patients — but they still die of myeloma — the medical need for new treatments increases. The way to think about it is market share: myeloma gives death an 80 percent market share and products a 20 percent market share. When we introduce new products we compete — we take market share from death. That means the market grows. Paradoxically, because we are not curing the disease. Pepaxti's market with all the newly introduced drugs is a growing market, where we will have more patients who have been through everything but may still need a treatment option. And they will be heavily multi-resistant — which is precisely the part of the disease where Pepaxti can do the most good, since we circumvent existing resistance mechanisms. Pepaxti has never been relevant in the first and second lines — that is fierce competition. It is the long tail of patients needing subsequent treatment that is Pepaxti's territory. And the company is doing exactly the right thing by extending the indication in Europe based on the OCEAN study — the application has just been submitted and they hope to receive expanded approval early next year. I think that is absolutely right.
Host (Jonathan Furelid): Looking at strategic considerations for the company going forward — what do you consider the most important?
Jakob Lindberg: The first is of course to grow volume in the European organisation and increase sales. We are at approximately 100 million in annual revenue with 91 percent growth year on year. I hope we can roughly repeat that this year — I should note I am not sitting on data and I am not in the management team, but that we can continue this growth journey. At some point we will be very close to the commercial operation being self-sustaining. The expanded European approval is an important piece of that puzzle. The second is that as a biotech company you have to conduct research and development on the clinical side — you cannot only do animal studies. The brain tumour programme is now gaining momentum. We have received ethical approval and our protocols have been approved in Norway, and we can build on that through 2027. The first study runs during 2026, and then we can continue with new studies. The data looks so promising.
Host (Jonathan Furelid): What gives you hope about glioblastoma, given that it is an indication with so many failed attempts?
Jakob Lindberg: The only drug that has made a difference for glioblastoma patients is an alkylating agent — temozolomide. That is it. We have an alkylating agent. In addition, temozolomide crosses the blood-brain barrier with approximately 30 percent bioavailability — meaning only 30 percent of the drug you take reaches the brain. We believe we have 100 percent bioavailability, but we have not measured that in humans, only in animals. That is what we are now going to verify. And furthermore, temozolomide is very sensitive to the MGMT resistance mechanism — and we are not. We go completely around it. It is a graveyard of failed projects, but the medical need is enormous. If I had had all this data 15 years ago it would have been an even race between myeloma and glioblastoma for which indication to pursue first.
Host (Jonathan Furelid): Looking ahead — what do you hope Oncopeptides will have proven in three years?
Jakob Lindberg: Three things. I hope we have continued to grow our product in Europe for myeloma patients — that we have a reasonably profitable commercial product on a European basis with Pepaxti. I hope our early data on the brain tumour side looks very positive — we will not have completed Phase 3 data in three years, but that we have what is called efficacy signal data, that we can see we are making a difference. And I hope the picture of what happened in the summer of 2021 — the OCEAN study — becomes clearer, and that people realise it was a canary in the coal mine. That we made an important scientific discovery that is crucial for how we should treat older myeloma patients. Not just with our drug, but also the understanding of how we should treat them. If we achieve that, we are in a good place.
Host (Jonathan Furelid): Thank you very much, Jakob Lindberg.
Jakob Lindberg: Thank you so much.